onsdag 16 januari 2008

fulldukad

DET VAR EN GÅNG EN POJKE SOM FÖDDES PÅ EN FULLDUKAT BORD.
Det första han gjorde var - äta och sen äta och sen äta så han växte fort och blev en sån duktig mammas pojke.
Hans mamma älskade att resa och se sig om i världen och lät pojken följa med - han var ju så rar. Dom reste mycket tillsammans och såg det en och det andra. En dag kom dom till en by där det var ont om mat och barnen såg hungriga ut.
Pojken frågade sin mamma varför dessa barn hade ont om mat men mamma ville inte svara. Hon gick i mörka glasögon och såg frånvarande ut.
Pojken frågade en gång till och en gång till.
Dom kom till sist hem. Till sitt fulldukade bord. Pojken frågade en gång till och så svarade mamma att - mitt barn om dom hade mat som vi så skulle vi inte längre ha vårant fina fulldukade bord.
Tiden gick. pojken steg upp varje dag till sitt bord.
En dag vaknade han - och bordet var borta.

måndag 14 januari 2008

balongen

Något sväller upp och blåses iväg. Våran värld kanske?.
Jag ÄR oroligt. Något stämmer inte.
Vi säger att vi bryr oss om miljön, att vi vill minska på det ena och det andra, att vi är överens på denna punkt att vi vill verkligen göra något bra för miljön.
Hur kommer det sig att vi räknar välstånd i våran del av världen med antal nysålda bilar, att vi mår bra dvs våran ekonomi mår bra ju mer vi äter upp och köper.
Att vi ska konsumera oss genom problemet "miljön"
Att konsumera är att äta.Vi äter så mycket som balongen förmår.
Sen spricker den.
Jag ska i morgon gå till skogen och fråga min vän troll
vad han har att säga om detta. Han är en jätte stubbe till omkullvält gran som har fallit genom stormen. En del av rötter sitter fortfarande i marken, resten slingrar sig i luften. Han är grön och stor och fin. Jag brukar prata med honom medan jag passerar på mina promenader.Vi är vänner.

lördag 12 januari 2008

Där inne

Där, innuti oss finns det.Längtan efter det vackra, det fulländade. Ändå varje dag konfronteras vi med annat. Varje dag har med sig sin verklighet så långt ifrån det efterlängtade.
Vi tvingas att genomleva den och gå vidare.
Finns ingen skoning från det, bara förtsättning.
Men vi har innuti oss denna bild av fulländan, något så svårdefinerad.
Man vill inte gärna skiljas från denna bild.

Och var och en har sin egen sådan bild.

fredag 11 januari 2008

det vackra 2

I dag är jag på det "vackra" humöret. Jag känner "det vackra" som fyllnad i mig själv, någonstans innuti en.
Det är så fascinerande att få den kännsla.Man går och liksom snubblar, har en rapsodi i huvudet, något som sjunger och viskar som vårvindar. Det kanske för att det var lite extra sol i dag. Det hade ruskat och regnat så längre.
Jag upplever "det vackra" som helig. Det är inte vackra kroppar eller vackra rumsmiljoer eller goda rätter med gott vin.
Det är något helt annat. Det är känslan.
Känslan att något är vackert. Den gör att man växer.

måndag 7 januari 2008

skogen

Skogen, du ger mig skydd. Jag går till dig som till en mor och hoppas att du ger mig skydd. För jag behöver det så mycket.
Jag har råkat illa ut, är sårad. Kan inte hjälpa mig själv. Driver liksom ett ved i vattnet.
Går genom dina gröna grenar, tar dom i händer, känner på dom. Allt talat till mig, är mitt andra jag. Vi blir ett och det gör mig gott.
Det finns en fura som jag kallar DU. DU är gammal och vet så mycket. Hennes bark smeker jag med händer och tittar på den på nära håll, försöker trycka mig så nära den.
Skogen, du är magisk. Genom dig går ett magiskt moln full med vässen.Jag vill att dom ta mig i handen och leder genom livet.

lördag 5 januari 2008

gå egen väg

Det är Sören 0ch jag. Vi var gifta, hade tre lyckade ,söta barn. God ekonomi. Barnen fick privilegium att få växa upp på landet med många djur. Gården hade ekologisk karakter och barnen och djuren trivdes. Sören jobbade på ett stort företag i närbelagd stad och jag tog hand om barnen och djuren - ja - hela hushållet.
Dagarna var fyllda av arbete för förutom djur odlade vi grönsaker till hus behov.Jag gjorde tungt arbete med tanken på mitt handikapp. Det hände att jag ramlade omkull av utmatning men ingen såg och det var viktigt.
Åren gick, barnen växte upp och en dag upptäkte jag att jag håll på att missa något viktigt, något oehörd viktigt - mig själv.
Vi pradade aldrig om sina tankar. Vi levde brevid varavdra som "lyckligt äkta par" men han frågade mig aldrig om mina tankar. Men man växte ihopp med varandra. Stamen på ett träd. Manen är god och omtänksam. Men frågar aldrig om mina tankar.
Han var inte intresserad.
Och jag förtsatte att tänka.
Jag reagerar på omvärlden. Det jag ser och hör - reagerar jag på. I mitt unga hjärta var jag kommunist. Röd. Han frågade alldrig om mitt hjärta. Det räkte som mor och maka.
Jag var en uppoffrande mor.Medan barnen var små tänkte jag aldrig på mig själv bara andra i familjen hade det bra. Till sist slutade dom att se mig som individ bara som mor och maka.
En dag sa jag att jag ville skilja mig. Dom förstod ingenting. Det kom som en blixt från ovan. Men manen sa - bra. Vi ska skiljas.
Nu lever jag som frånskild. Vad betyder egentligen det. Vad betyder det att man har skilts och vill i förtsättning leva inte länge ihopp som ett träd.
Jag är lycklig fast det känns tungt på något viss. Jag börjar förstå vad det vill säga att vara individ med egna värderingar , tillståndet skapar ensamhet. Man står på egna ben innuti sin själ.Inte länge snaglar på den andra, inte länge fodrar något av den andra, inte länge lovar något till den andra.

onsdag 2 januari 2008

Gott Nytt År

I går såg jag en film om Che Guevarra, Hans ungdoms bit, hur han blev till. Undrar vad han skulle säga om det som händer nu om han fått leva.
Är glad och tacksam att en sådan människa fanns en gång i tiden. Det är bara bevis att det Goda finns. Det stora Goda.
Vad uppfattar vi egentligen som det Goda.
Gott i munnen typ chocklad eller njutning i sängen eller sol värmen på kroppen eller
det man gör så att dom andra har det bra.
Han gjorde så. Var klok och uppoffrande. Därför älskar fattiga honom. Och jag älskar honom jag med