jag älskar det vackra. Det fulländade. En vacker kropp, vackert landskap,ett stycke fin musik. Det talar för sig själv. Det kommer in i en och ger känslan att man själv är vacker. Det vackra är det fulländade. Ger inget utryme för något mer. Är inte utvecklingsbar. Är det absoluta.Man vill åt det vackra. Vill äga det. Bara för man tror att det vackra gör en vacker. Är det verkligen så?
Men handlingar - kan dom bli vackra och i så fall när?
Vem bestämmer vad som är vackert i handlingar. Kan saker tala för sig själv eller finns det mall till sådant. Är kriget vackert? Kan någon säga det mig. För länge sen gick riddare ut i krig och kallade dom heliga och man tyckte att dom gjorde ädel gärning. Men nu. När man ser kriget i TV rutan vänder man bort ansikte från den. För ofta och för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar